K G B och Göteborg.

Ved Björn Aldén

 

INLEDNING

Vad är nu detta? Har inte KGB sett sina bästa da’r? Jodå — nejdå!

Kunming–Gothenburg Botanical Expedition till nordvästra Yunnan är och förblir ett faktum. Tack vare ett nystartat samarbete mellan Göteborg botaniska trädgård och Botaniska Institutionen i Kunming, Yunnans provinshuvudstad, kunde undertecknad till sammans med Henrik Zetterlund och Magnus Lidén hösten 1993 genomföra en lyckad fröinsamlingsresa till Diqing Autonomous Tibetan Prefecture. Resultatet blev över vår förväntan — närmare 700 frökollekter.

 

Av dessa utgjorde 10% Rhodo dendron. Först litet om bakgrunden till och förutsättningarna för vår insamlings resa och därefter ut förligare information om de frö nummer av Rhododendron, som gjordes tillgängliga för Svenska Rhododendronsäll skapets medlemmar under våren 1994.

 

VARFÖR YUNNAN? — BAKGRUND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

Hur kommer det sig egentligen att Göteborgs botaniska trädgårds första insamlings resa till Kina gick just till dess sydvästligaste provins, Yunnan? Våra erfarenheter i Göteborg av kinesiskt material av tex Rhododendron visar väl att arter eller provenienser från provinser som Sichuan, Ghansu och Shaanxi är mycket bättre anpassade till vårt klimat och att det därför är hit man borde resa. Till dessa viktiga invändningar, som har att göra med både odlingserfarenheter och klimatförutsättningar, och deras relevans för genomförandet av en expedition till Yunnan, återkom mer jag. Först emellertid något om andra bakomliggande faktorer.

 

Några grundförutsättningar för insamlingsresor till Kina

Efter kommunisternas maktövertagande 1950 stängdes Kinas gränser för de flesta västerlänningar. Vetenskapligt och kulturellt utbyte minimerades.  Under nära tre decennier tilläts t ex ingavetenskapliga expeditioner till Kina. Den beläste Rhododendron odlaren vet säkert att den amerikanske geografen, växtsamlaren m m Joseph Rock var den siste som, under mycket tuffa förhållanden, kunde samla frön i Kina så sent som i slutet av 40-talet. I Sverige har, lik som på många andra håll i världen, sedan dess funnits tankar om att åter få besöka och samla växter i Kina — ”landet med de många trädgårds växterna”.

 

Vår egen, numer även i trädgårdskretsar berömde, svenske Kina-resenär Harry Smith hade ju på 20- och 30-talen dessutom lagt grunden till vad som t o m skulle kunna bli en fortsatt svensk tradition i Kina — inte ba raen brittisk eller amerikansk. Av Harry Smiths material från Sichuan och, inte att för glömma, även Da vid Hummels från S Ghansu, fanns ju synnerligen goda erfarenheter från svensk kultur.

 

Vi var många i Göteborg som redan under 70-talet drömde om att åter få möjlighet att organisera seriösa insamlingsexpeditioner till just dessa provinser eller till de kan ske minst lika intressanta provinserna Shaanxi och Hubei. För att detta skulle lyckas krävdes dock nära samarbete med kinesiska hortikulturella eller botaniska institutioner, något som ännu inte var för handen. Så kom i alla fall den första insamlings expeditionen med västerlänningar till Kina sedan 1949, den sino-amerikanska expeditionen till V Hubei 1980. Flera nya provenienser av in tressanta lignoser kom åter till väst världen, en del också till oss i Sverige.

 

Från och med nu til läts fler och fler privatpersoner besöka Kina. Restriktioner beträffande natur in samling gjorde dock att endast ett fåtal nya insamlingar, t ex från Sichuan, nådde oss.

 

Yunnan, Kinas artrikaste provins, öppnas

På brittiskt initiativ inleddes under 80-talet en serie expeditioner till den floristiskt rika provinsen Yun nan. Göteborgs botaniska trädgård var bland dem som erbjöds material från dessa brittisk-kinesiska samarbets projekt. Än så länge saknade vi i Göteborg egna lovande kontakter i Kina, vilket kanske berodde på att vi av flera skäl ännu hållit oss avvaktande. Insamlings expeditioner kräver mycket arbete och är kost samma och måste därför på förhand väntas ge ett stort utbyte.

 

Vad gällde provinsen Yunnan hade vi dittills och i stort sett bara erfarenheter av material från de klimatgynnade delarna i provinsens västcentrala och västra del. De få i Sverige testade lignoserna, bland annat en del Forrestoch Rock-nummer, syntes inte tillräckligt tåliga. Nej, här krävdes material från klimatkärvare delar av Kina. Kunde sådana verkligen inte finnas inom Yunnan då? Provinsens nordvästra hörn gränsar ju bland annat till Sichuan och från provins gränsen är avståndet till Harry Smiths insamlingslokaler runt Kanding inte stort, bara några få tiotal mil. Dessutom är området mycket högt beläget — bergen når över 5000 m. ”Enda” kruxet — området var inte tillgängligt för västerlänningar!

 

Vad som kunde vara en liten öppning inträffade 1991, när en skotsk-kinesisk expedition fick tillstånd att samla herbariematerial samt frön runt Zhongdianplatån, i den syd östligaste delen av det tibetanska höglandet, som sträcker sig in i Yunnans nordvästra hörn. Av en slump besökte samma år en kollega till undertecknad, Magnus Lidén vid Botaniska Institutionen i Göteborg, Kunmings Botaniska Institution för att studera släktet Corydalis (nunneörter). Resan hade föregåtts av vissa lösa spekulationer om att söka starta ett samarbete med nämnda institution i Kina, vilket kanske kunde utmynna i en expedition.

 

Intresse för ett samarbete med Göteborg visade sig finnas. Utan att något närmare expeditionsprogam preciserats beslöts att arbeta för en gemensam insamlings expedition, förslagsvis hösten 1992.  Efter att ha studerat de klimatiska, topografiska och botaniska förutsättningarna för en resa till nordvästra Yunnan gjorde vi på senhösten i Göteborgs botaniska

trädgård upp ett preliminärt förslag till resroute. Ännu visste vi inget om hur man skulle ställa sig till våra mycket specifika önskemål. Flera av de föreslagna områdena var ju fortfarande stängda för oss. Svar dröjde. Under följande vår började det stå klart, inte minst på grund av egen tidsbrist, att resan åtminstone inte kunde bli av 1992, men väl hösten 1993. I Kunming var man dock ännu mycket tveksam till vissa av våra lokalförslag, t ex de nordligaste delarna av massivet Mai Li (Kha-ker-po eller Ka-Gwr-Pw). Berget var livs farligt, sades det. En hel japansk alpinist expedition med bärare och allt, inalles nära 20 personer, ha de nyligen omkommit i en lavin nedom den 6.740 m höga toppen.  Där hade ju inte vi att göra, så vi stod på oss. Om vi inte fick möjlighet att besöka bl a de torrare delarna av Mai Li var expeditionen mindre angelägen för svenskt vidkommande.

 

Det började nu, trots allt, se ut som om den första större fröinsamlingsexpeditionen från Sverige till Kina sedan 30-talet låg inom räck håll. Låt vara att den inte skulle gå till de, utifrån svenska förhållanden, allra mest eftertraktade delarna av Kina, men den exceptionellt artrika och klimatvariabla provinsen Yunnan var mer än tillräckligt intressant för en satsning. Dessutom — och det var inte minst viktigt — kunde en expedition till Yunnan ge en öppning för kommande expeditioner till andra delar av Kina.

 

Klimatiska förutsättningar

En växts klimattolerans, låt oss för enkelhetens skull här kalla den för ”härdighet” (trots att begreppet är en alltför ofta missförstådd över förenkling av alla de faktorer som av gör växters anpassning till bestämda klimatförhållanden), kan aldrig enbart be dömas utifrån de befintliga klimatiska förhållanden där växten påträffas i naturen. Däremot kan vissa klimatuppgifter ge oss viktiga indicier om vad som kan förväntas. För att få en verkligt fast grund att stå på krävs dock odlingserfarenheter. Den skepsis som några odlare i Sverige har mot lignoser från sydväst ligaste Kina och från Yunnan i synnerhet kanske, måste väl då — så vitt jag kan förstå — bygga på just odlingserfarenheter samt kunskap om klimatet. Bl a med tanke på att Rhododendronsällskapets medlemmar nu er bjuds frön av de drygt 30 Rhododendron-taxa vi samlat i NV Yunnan är det nog säkrast att se efter hur det egentligen förhåller sig.

 

Låt oss se närmare på ett par av omvärldsfaktorerna. Först en kort snegling åt breddgrads förhållandena. Det huvudsakliga insamlingsområdet ligger mellan 28:e och 29:e breddgraden. För att få en uppfattning om hur långt söderut detta i själva verket är kan vi jämföra med några andra delar av världen. På motsvarande bredd grader hittar vi t ex Florida i Nordamerika, Kairo i Afrika, berget Annapurna (Nepal) och ön Yakushima (Japan) i Asien. Man kan fråga sig om växter från dessa sydliga bredd grader överhuvudtaget kan ha någon framgång på drygt 57:e breddgraden, där Göteborg befinner sig. För att göra en lång historia kort kan man som svar lämpligen anföra tidigare mycket positiva odlings erfarenheter med material från snarlika breddgrader i Asien, nämligen från Kanding (Tatsienlu) i Sichuan och Yakushima i Japan. Båda dessa områden ligger på eller vid 30:e breddgraden, dvs. endast 1–2 breddgrader norr om KGB's insamlingslokaler.

 

Så var det klimatet. Yunnan är klimatiskt och därmed vegetationsmässigt den mest variabla provinsen i hela Kina. Här ryms allt från subtropiska regnskogar i syd till subarktiska, högalpina vegetationstyper i nordväst. Ett stort antal klimatzoner passeras således från syd till norr och i viss mån även från väst till öst. Vi kan ur tillgängliga klimatkartologiska arbeten konstatera att det aktuella insamlingsområdet, dvs N och NV Diqingprefekturen, faller inom samma region som delar av V Sichuan, inkluderande Kanding, varifrån det mesta av Harry Smiths material härstammar, S Ghansu, var ifrån Hummels material härstammar, och t ex C Shaanxi.

 

Uppgifter om regionalklimatet stöder således idén om att Yunnan mycket väl kan vara intressant för svenskt vidkommande. Men frågan är: räcker denna typ av klimatinformation? Svaret är givetvis nej. Åtskilliga uppgifter i de många artiklar och böcker som skrivits av de tidiga, ”stora” insamlarna samt tillgängliga rapporter från lokala klimatstationer visar att lokalklimatet i området är så variabelt att det inte duger med enbart generella klimatdata. För planeringen av KGB-expeditionen betydde detta att särskild hänsyn måste tas till vad vi eventuellt på förhand kunde få fram eller redan visste om områdets lokalklimat. Som komplement till tidigare kända uppgifter kunde vi tursamt nog nu också dra nytta av erfarenheter från en ”förexpedition” våren 1993. Undertecknad hade då den stora förmånen att kunna deltaga i KEG, dvs. Kunming-Edinburgh Gothenburg Botanical Expedition, arrangerad av The Royal Botanic Garden, Edinburgh. Denna resa kom i huvudsak att gå till torrare, högre och nordligare belägna bergsområden i NV Diqingprovinsen. Flera av de då besökta lokalerna hade inte varit tillgängliga för västerlänningar på åt minstone 50 år.

 

Bättre förberedelser kunde man faktiskt inte få! Förutom vunna erfarenheter av regionens flora och vegetation samt av praktiska detaljer av värde för vår egen planerade expedition kunde val av insamlingslokaler för höstexpeditionen optimeras. Högt belägna lokaler i de mindre monsunpåverkade delarna valdes ut. I grova drag ligger de flesta av våra lokaler på höjder mellan 3.500 och 4.600 m. Inom det besökta området varierar årsmedelnederbörden mellan 650 och drygt 1.000 mm och minimitemperaturen mellan 20 och 30 minusgrader.  Liksom i andra delar av SV och SC Kina (och i kontinentala bergsområden över huvud taget) täcker snö bergen från mitten av november eller mitten av december. Som regel i bergstrakter visar snötäckets varaktighet stor variation beroende på höjd och exposition — uppgifter som i och för sig är viktiga, men som tyvärr sällan är på förhand kända. Somrarna är svala och fuktiga.  Även de lokalklimatiska förhållandena, dvs. om man tar tillräcklig hänsyn till dem, stöder således vår uppfattning i Botaniska att växter, inklusive buskar och träd, från NV Yunnan kan ha väl så goda förutsättningar att odlas här i Sverige som de från SC & C Kina. Då kan vi sammanfattningsvis konstatera att tillgängliga klimatuppgifter inte kan ligga bakom eventuell skepsis mot ett rätt selekterat Yunnan-material. Då måste det således vara våra odlings erfarenheter.

 

Svenska odlingserfarenheter

Inledningsvis ska vi notera att odlare i Sverige plägar ha mycket olika referensramar för sina gunstlingars odlingsbarhet eller klimattolerans, som det oftast är frågan om. Om vi här begränsar resonemanget till den period när växterna normalt är i vintervila, så är det för de många Rhododendron främst minimitemperaturerna som fäller utslaget. I praktiken innebär det att de som börjat odla Rhododendron eller andra prydnadsbuskar efter de exceptionellt hårda 80-tals vintrarna tyvärr inte kan använda sina egna odlings resultat som referensram. För perenner och prydnadsbuskar i synnerhet bör nämligen referenserna, om de ska vara trovärdiga, sträcka sig över flera tiotals år av odling.  Däremot — och det vill jag särskilt betona — kan jag inte se att klimatiska katastrofår (lustigt ord!) — som krigsvintrarna i början av 40-talet — kan eller bör användas som referensram för just det omtalade växtmaterialet eller för privatodlaren överhuvudtaget. Det är väl ändå en tröst!

 

För planerare av det gröna i urbana miljöer (med träden i särskild åtanke) eller för kommersiella odlare av exempelvis fruktträd gäller där emot längre tidsperspektiv.  Det ökar automatiskt sannolikheten för uppträdandet av klimatiska extremår. Växtmaterialet måste därför begränsas till de under mycket lång tid säkra korten.

 

Med ovanstående i minne är det nu dags att titta på hur våra odlingserfarenheter av Yun nan-material egentligen ser ut. Till en början, vad är det för material vi kan referera till? Ja, naturligtvis måste det vara material från de s k stora insamlarna, som utgör referensram för oss liksom för övriga delar av västvärlden.  Följd frågan blir då, vad och hur mycket av detta har odlats i Sverige?

 

Av det smått enorma antalet frönummer som de legendariska samlarna Joseph Rock, George Forrest, Frank Kingdon Ward och T. T. Yü samlat i Yunnan under första hälften av detta sekel, är det idag bara rudiment som återstår i odling. I Edinburgh botaniska trädgård, som har en av de största samlingarna av material från SV Kina i kultur, återstår nu drygt 400 accessioner av Forrests insamlingar, drygt 280 av Rocks och drygt 100 av Yü’s. Siffrorna gäller inte bara Yunnan-växter utan även material från Tibet och Sichuan samt omfattar både lignoser och örter. Dessutom in går även senare erhållna dubletter av redan odlade insamlings nummer, varför t ex antalet nummer av lignoser från Yunnan är väsentligt lägre än de presenterade siffrorna. Redan här finns således en begränsande faktor som både har påverkat och ännu påverkar våra möjligheter att skaffa adekvata odlingserfarenheter.

 

Ett närmare studium av ursprunget på de resterande insamlingsnumren avslöjar dessutom att en större del härrör från de klimatmilda västra och nord centrala delarna av Yunnan, t ex Cang Shan, Lijiang, Weixi och de södra delarna av Ka

Gwr Pw (Doker La i synnerhet). Detta är ju inte på något sätt märkligt eftersom anspråken på härdig het stått i relation till andra och framför allt mer gynnade klimatförhållanden på hemmaplan (Storbritannien i synnerhet) än de vi har.  Ett rätt bra exempel på sådant material är de Rhododendron-arter som Joseph Rock samlade 1948 på uppdrag av Ameri kanska Rhodo dendronsällskapet. Det materialet i synnerhet har stor relevans för diskussionen om odlingserfarenheter av Yunnan-växter. Det utgör nämligen i stort sett det enda exemplet på ett mer om fattande vedväxtmaterial från provinsen, som provats i Syd- eller Västsverige. Som många vet är våra erfarenheter av det inte särskilt positiva (endast några få nummer lever ännu). Men med sitt ursprung i de fuktigare och mildare delarna av Yunnan (bl a Ka Gwr Pw’s södra delar igen) är det ju knappast ägnat att förvåna. Övrigt material från de klassiska insamlarna, som odlats eller odlas i Sverige, har inte heller stort värde som referens. Dels är antalet prövade nummer litet och dels representerar de, vilket påpekats inledningsvis, inte material som är selekterat med hänsyn till fuktklimat, altitud eller in samlings lokalens geografiska läge. Våra svenska odlingserfarenheter av vedväxter från Yunnan är med andra ord minst sagt bristfälliga och kan inte heller ligga till grund för några generella omdömen om ”härdighet”.

 

 

NÅGRA ORD TILL DEM SOM ERBJUDITS FRÖ

Vi i Göteborgs botaniska trädgård finner det angeläget att material som emanerar från KGB, vare sig det är Rhododendron eller något annat, får en bedömning grundad på odlingsresultat. Det är här du som odlare kan göra en mycket värdefull insats. Du som beställer Rhododendron-frön kommer att bli ”testpilot” och kan så småningom bidra med information om enskilda insamlingsnummers odlingsbarhet i Sverige. Efter att denna information influtit och sammanställts kan vi så småningom få verklig visshet!

Lycka till!

 

DET INSAMLADE MATERIALET

Kommentarerna som följer är möjligen främst riktade till den som beställer frö men, hoppas jag, innehåller en hel del information som kan vara av mer allmänt intresse.

 

Rhododendron aganniphum var. aganniphum. Tillhör de verkliga höghöjdsarterna i Yunnan och når åtminstone 4.400 m. Växer ofta i sol- och vindexponerade lägen, där den ibland endast blir 20 cm hög. Blomfärgen är rosa till djuprosa.

Några av numren är samlade på plantor som under vårresan noterats som särskilt fina. Hit hör: KGB 23: Cirka 2 m hög buske. Bladundersidans indumentum (hårtäcket) tjockt och svampigt, påminnande om det hos R. clementinae. Blomfärg ej noterad. KGB 296: Frön från mattformade, 20–40 cm höga plantor. Mycket exponerat läge och hög höjd. Blomfärg okänd. KGB 597: Cirka 50 cm hög, kompakt buske med djuprosa blommor. KGB 642: Snarlik KGB 597. En av de Rhododendron-arter jag personligen tror mycket på.

 

Rhododendron anthosphaerum. Den som sett denna art i blom i t ex det milda Skottland har nog, liksom jag, inte kunnat undgå att bli förtjust i den. Men som alla representanter för undersektionen Irrorata är den tyvärr knappast något för svenska förhållanden. Vår enda kollekt, KGB 680, är samlad på en 2 m hög buske på 3.530 m. Med tanke på att denna del av Bei Ma Shan (den sydöstra) är mycket torrare än t ex västsidan är det ändå en hyfsat hög höjd. Material från Bei Ma Shan har f ö inte odlats tidigare i Sverige. Vore alltså värd att åtminstone prövas i de varmaste delarna av landet.

 

Rhododendron beesianum. Märkvärdigt sällsynt i kultur hos oss och överhuvudtaget. Erfarna odlare säger att det framför allt beror på att fröplantorna är särskilt känsliga. Behöver god dränering och lågt pH (runt 4). Cox rekommenderar att man

ympar material från de fröplantor som överlever de första odlingsåren. Arten uppträder på förvånansvärt höga höjder, upp till 4.300 m, och tillhör i sina bästa former en av de intressantaste vildarterna för svenskt vidkommande. I naturen är R. beesianum en hög buske eller ett litet träd, som i skuggiga lägen kan bli upp mot 7 m.  I exponerade lägen blir den ca 4 m. Blomfärgen varierar från blaskigt rosa till djuprosa.  De djuprosa formerna är helt enkelt magnifika. I ett fall har jag samlat frö på en sådan form, markerad med ett gult plastband under vårresan, nämligen KGB 172. Särskilt intressant är också KGB 142, då materialet härstammar från maxhöjden 4.300 m i ett av de torrare områdena.

Rhododendron campylogynum, som står ensam i sin grupp, undersektionen Campylogyna, är väl ganska känd för inbitna Rhododendron-odlare här i landet, detta trots att den tillhör de verkligt opålitliga. Vårt material, KGB 809, kommer från Cang Shan i Dali-prefekturen, vilket kanske inte heller borgar för god ”härdighet”. Emellertid torde det knappast finnas något annat material i kultur som är ”härdigare”. Vi kan bara vänta och se hur långt det räcker. Till skillnad från bl a Cox’s insamlingar från samma berg, som nu börjar få en viss spridning, är våra frön samlade på maximalt hög höjd, strax nedom toppen på östsidan av det långsträckta Cang Shan. Som bekant är R. campylogynum en ytterst variabel art. KGB-fröet härstammar från 10–20 cm höga plantor. På lokalen växer de blandat med mer storväxta Rhododendron, i synnerhet en förmodad hybrid mellan R. taliense och R. balfourianum. Vintertäckning är definitivt att rekommendera.

R. complexum och R. tapetiforme. Arterna i undersektionen Lapponica är alltid intressanta för oss. Flera av dem klarar märkvärdigt nog även barmarksvintrar med låga temperaturer. Men man kan aldrig på förhand veta. Nu föreligger nya provenienser. De båda här upptagna arterna kan, om inte annat, gärna odlas för det faktum att de som äkta (!) är mycket sällsynta i kultur. Båda har också förutsättningar att klara sig bra i Sydsverige. Blomfärgerna varierar ganska mycket, från blekt blåviolett till ganska mättat rödviolett eller mer rent rosa. Variation i fröavkomman är således att förvänta (vilket givetvis gäller flertalet här upptagna Rhododendronnummer). R. complexum står väldigt nära R. telmateium, men har nästan alltid bara fem ståndare. Den bildar 10–40 cm höga, täta buskage i hedartad, ganska plan terräng i bergen runt Zhongdian-platån. KGB 745 är härifrån.  R. tapetiforme KGB 292 härstammar från Mai Li. Den känns bäst igen på sina tegelfärgade bladundersidor.

 

R. cyanocarpum. En i Sverige obeprövad art, som jag personligen har mina dubier mot. Visserligen är KGB 804 samlad på rekordhöjd för arten, men om det räcker står skrivet i stjärnorna. Undersektionen Thomsonia, dit den hör, är överhuvudtaget otillräckligt tuff för svenskt vidkommande. —Jovisst, någon enstaka R. cerasinum och R. thomsonii har klarat längre perioder i sydligaste Sverige, men dem skulle jag vilja betrakta som undantag. Självfallet kommer vi, trots vad jag sagt, att pröva R. cyanocarpum i Göteborg. Numret härstammar från en enda låg planta, som växte tillsammans med bl a R. lacteum i en fullt solexponerad östsluttning. På lägre nivåer bildar arten nästan rena bestånd och är inte sällan trädformad.

R. fastigiatum. En av de pålitligaste av de små. Arten finns inte uppe i det nordvästra hörnet av Yunnan. Vårt material, KGB 805, är samlat på den torrare Ö-sidan strax nedom toppen av Cang Shan. Här bildar den omfattande, upp till nära halvmeterhöga, buskage. De förhållandevis få nummer av denna art, som redan finns i kultur, är från samma region, t ex Forrest 5847 från Sungkwei-passet NNV om Cang Shan.

 

R. haematodes var. haematodes sågs och samlades endast på det förhållandevis sydliga Cang Shan. Kollekten KGB 802 är från 3.850 m. Arten når 4.000 m på nämnda berg, men det blev inte tid att söka efter den där. Fröet är samlat på halv meterhöga buskar i den övre skogsregionen. Berggrunden här var uppenbart metamorf granit, närmast lik gnejs. Arterna i undersektionen Neriiflora är mestadels för känsliga för svenskt vidkommande. Det återspeglas bl a i det faktum att alla är

västliga i Yunnan. Växtlokalerna är alltså fuktigare och ofta även varmare än de vi i huvudsak besökte. I NV Yunnan går en växtgeografisk gräns för gruppen i Mekongflodens dalgång. Av den anledningen är vår insamling av R. sanguineum i

samma undersektion högintressant.

 

R. heliolepis var. brevistylum. Representerar undersektionen Heliolepida dit även R. rubiginosum hör. Är i det närmaste oprövad i Sverige. En del nyligen inkommet material representerar var. heliolepis men skillnaderna är små. Varieteten brevistylum har något fler blommor per blomsamling. Peter & Kenneth Cox har samlat arten på flera ställen, men  företrädesvis i fuktigare områden. Kan i sina bästa former, de rosablommiga eller rent vitblommiga, vara värd att introduceras—om vårt klimat tillåter. Blommar sent, i naturen först i slutet av juni. Inget är känt om eventuell blomfärg på KGB 28 och KGB 496. Båda är från hyfsat hög höjd (även om jag i våras noterade den så högt som 4.000 m). R. heliolepis är vanlig från Zhongdianplatån och norrut. Torraste lokalen torde vara KGB 28. Den växer ofta i gläntor i Abies-skog, tillsammans med bambu och Berberis. Ibland kan den stå mycket skuggigt.

 

R. hippophaeoides var. hippophaeoides. En högvuxen representant för Lapponica-gruppen, som bildar 1–1,5 m höga buskage på slät eller svagt sluttande, vanligtvis rejält fuktig och kalkrik mark. Är vanlig på höjder mellan 3.200 och 3.500 m på och runt Zhongdian-platån. T. T. Yü’s kollekt, som vi i odling brukar kalla Bei Ma Shan, är högst sannolikt från samma region (kanske Haba Shan) som våra egna kollekter. På Bei Ma Shan har arten ännu inte setts. KGB 262 är frön från 1,5 m höga buskar på 3.500 m:s höjd. Blomfärgen är inte känd, men i området sågs under våren fina blåvioletta färgformer. KGB 265 måste betraktas som en sensation - under vissa förutsättningar! Fröet är nämligen samlat på en vitblommig buske! Nu hoppas vi att den som sår håller noga uppsikt på sina fröplantor. Kanske kan en vitblommig fröplanta dyka upp! Den planta jag samlade frön på kunde kännas igen även på hösten (den sågs förstås först i blom på vårresan). Blomknopparna är mycket ljusare, dvs. knoppfjällen har föga eller inga anthocyaniner. Ännu finns inte den vitblommiga formen i kultur (våra liksom Cox’s sticklingar torkade ihjäl). Skulle inga vitblommiga fröplantor dyka upp så behåll för guds skull plantorna ändå. Intill den vita formen växte, om jag minns rätt, mycket fina intensivt blåviolettblommiga buskar av arten.

 

R. lacteum. I sina rent gulblommiga former hör väl R. lacteum till de läckraste arter man kan tänka sig. Men tyvärr har den hittills visat sig svår hos oss. Det kan naturligtvis hänga samman med otillräcklig klimattolerans. Andra faktorer kan dock ha lika stor betydelse för odlingsframgången. Som noterats under R. beesianum, vilken den förmodligen är närmast släkt med, klarar sig ympat material bättre. Som säkert en del odlare inhämtat, noterar Cox dessutom att den trivs mycket bättre i de torrare delarna av Storbritannien. Det borde väl ge oss en fördel. Under alla omständigheter är KGB 806 samlad på absolut maximum-altitud för arten. Här växer den emellertid blandad med en annan Rhododendron, en taliense-hybrid, varför en viss chans att finna hybrider bland fröplantorna kan finnas. Runt 4.000 m är R. lacteum bara meterhög och mycket småbladig. KGB 827 är från en mer normal, storbladig lacteum-planta, som är c 3 m hög. Sannolikheten för naturhybrider från just denna är mycket mindre. R. lacteum växer i ett ganska brett bälte på Cang Shan, från c 3.600 till 3.900 m. Här blir den ibland trädformad, med decimetertjocka stammar. I samma bälte finns också t ex R. rex ssp. fictolacteum, R. cyanocarpum och Abies delavayi.

R. nivale ssp. boreale är områdets vanligaste alpina art. Den är ohyggligt variabel och därtill kommer en omfattande naturhybridisering med andra arter i undersektionen Lapponica som rupicola, tapetiforme och sannolikt telmateium. Detta underlättar inte precis vid bestämningsarbetet. Men som för det övriga Rhododendronmaterialet från Yunnan har jag haft tillfälle att gå igenom hundratals herbariekollekter i Edinburgh. Trots det finns frågetecken. KGB 449 förmodas vara en nivale-hybrid. Vissa karaktärer pekar på att R. telmateium är inblandad. Det märkliga är att vi i vårt material inte har fått med någon äkta R. telmateium. Att döma av herbariekollekterna i Edinburgh är den vanlig på i synnerhet lägre höjder runt och söder om Zhongdian-platån. Samtliga tre insamlingar av nivale ssp. boreale kommer från Big Snow Mountain. Av dem representerar KGB 236, från altituden 4.650 m, den högst belägna insamlingslokalen för någon Rhododendron samlad under resan. KGB 243 är frön från en buske jag selekterat (och märkt ut) under vårresan för dess intensivt rödvioletta blommors skull. Utklyvning i den karaktären kan naturligtvis förekomma bland fröplantorna.

 

R. nivale ssp. nivale. Den vanliga nivale-typen i Himalaya, men aldrig tidigare påträffad så långt österut som i Yunnan. Lokalen för KGB 294 ligger dock bara några hundra meter från Tibet. Skiljer sig endast i en del småkaraktärer från ssp.

boreale. Fodret är markant större och fjällen på bladundersidan är mycket tydligt av två kulörer. Material av underarten från t ex Nepal har visat sig hemskt svårodlat. Det är ett fenomen som är utmärkande även för andra extrema höghöjdsväxter. Då vår kollekt inte är från en exceptionellt hög höjd (med Yunnan-mått mätt) och dessutom representerar en helt ny proveniens bör den definitivt ges utrymme för ett ordentligt test.

 

R. oreotrephes. Uppträdde ganska ofta på mellannivåer, dvs. från 3.500 till 3.800 m i barrblandskog. Avlöser på högre höjder en annan vanlig art i undersektionen Triflora, nämligen R. yunnanense. Endast två andra arter i gruppen noterades, nämligen R. siderophyllum och R. rigidum. Båda dessa är från lägre nivåer i de centrala delarna av Yunnan och har ingen chans i vårt klimat. Återstår att samla i NV Yunnan gör den underart av R. augustinii som kallas ssp. chasmanthum. Torde vara den enda typ av R. augustinii som eventuellt går att odla i Sydsverige. Detta var en parentes — tillbaka till R. oreotrephes. Den varierar mycket i blomfärg. De bästa formerna har mättat violettröda blommor. Om KGB 173 och KGB 566 vet vi inget beträffande blomfärgen. På lokalen där det sistnämnda numret samlades noterades under våren emellertid flera fina färgformer. Förstnämnda nummer är från en förehållandevis torrare lokal på N-sidan av Little Snow Mountain. Sammanfattningsvis kan man säga att vi här har nytt spännande material, som kanske kan ge oss bättre möjligheter för frilandsodling av R. oreotrephes än hittills.

 

R. phaeochrysum med varieteter

Tillsammans med R. aganniphum den i särklass vanligaste arten inom Taliensiagruppen i NV Yunnan. Bildar sammanhängande skogar eller tät brynvegetation i kanten av Abies-skog på höjder mellan 3.800 och 4.200 m. Växer ibland blandat med R. beesianum. I den övre regionen blir R. aganniphum allt mer dominerande. Det faktum att flera arter växer tillsammans gör att korsningar lätt uppstår. Egentligen borde jag kanske inte tala mer om hybrider här, det kan förvirra begreppen. För odlaren är det väl mindre intressant hur vissa Rhododendron beter sig i naturen, huvudsaken är att få ett namn på det man odlar. Nu är det dessvärre så att några av de varieteter som urskiljs inom R. phaeochrysum alldeles uppenbart är av hybridursprung. Inblandning av R. aganniphum kan misstänkas ligga bakom t ex var. agglutinatum.Vad har nu detta för betydelse? Jo, man kan få stor variation i fröavkomman. I och för sig behöver detta inte vara något negativt, fina former kan nämligen dyka upp. Förväntar man sig däremot att resultatet skall bli exakt som den agglutinatum man känner från tidigare odling, kan det vara bra att känna till det som sagts. KGB 365 och 574 representerar var. phaeochrysum. Det är den mest storvuxna samt lång- och bredbladiga phaeochrysum-typen. Blomfärgen varierar från nästan vit till ljusrosa. Särskilt framhållas skall KGB 564, var. agglutinatum, som härstammar från en planta med varmt brunrött indumentum. Jag utgår nästan ifrån att de flesta phaeochrysum-kollekter från NV Diqing-prefekturen skall ha samma möjlighet att klara sig i Sverige som Harry Smith’s R. phaeochrysum från Kanding har visat sig ha.

 

R. primuliflorum var en ständig följeslagare på de höga höjderna. Den når 4.600 m och växer i synnerhet runt och i kalkklippor. Höghöjdsformerna är inte högre än 20 cm. Blomfärgen är vanligen vit men även ljusrosa former sågs under vårresan. De tre KGB-numren 136, 295 och 447 har förmodligen vita blommor. Höghöjdskollekten KGB 447 härstammar från mycket låga plantor. Det är svårt att tro att selekterat material av R. primuliflorum inte klarar ordentligt kalla vintrar även i Sverige. Ett är nämligen säkert, i naturen finns många individ som utan snöskydd uthärdar hård vind och temperaturer under minus 20. Däremot är arten säkert inte glad åt sydsvenska vårvintrar och bör som de flesta andra alpina arter ges skydd mot vårsolen.  Den kan odlas i sedvanlig Rhododendron-jord, men utvecklas bäst i kalkrikt substrat (som dess speciella ekologi f ö skvallrar om), enligt erfarenheter bl a från Edinburgh.

 

R. proteoides, i undersektionen Taliensia, hör till de mest eftertraktade arterna i världen, åtminstone bland specialisterna. Att vi som första västerländska botanistgrupp sedan Joseph Rock 1949 skulle hitta den var naturligtvis glädjande. Den påträffades i samma dalgång som R. saluenense ssp. saluenense i SÖ delen av Bei Ma Shan. Dalgången besöktes av mig under vårexkursionen, men på grund av tidsbrist nådde jag aldrig upp till de högre höjderna där den växer. Den då noterade förekomsten av R. roxieanum gjorde dock att jag var angelägen om att komma tillbaka under hösten. Det lönade sig i sanning! KGB 700 är kanske det mest intressanta numret, då det samlats på 20-40 cm höga plantor vid 4.200 m. Där är den någorlunda isolerad från andra Rhododendron. I området finns annars ett stort antal naturhybrider, i vilka främst R. roxieanum var. roxieanum är inblandad. KGB 695 är samlad på mer högvuxna (70–80 cm) R. proteoidesplantor, där sannolikheten för uppkomsten av en del hybridfröplantor är större (notera gärna att jag använder ordet ”sannolikheten”, vilket innebär att hybrider kan dyka upp — inte måste). Hortikulturellt sett är sådana förstås högintressanta! R. proteoides är, åtminstone på den aktuella lokalen, täckt av snö en stor del av året. I mitten av juni låg snön fortfarande djup. Vid besöket i oktober fanns fortfarande en stor snölega i dalbotten och intill den blommade R. proteoides! Blommorna är vita med mängder av röda (eller violettröda) prickar i svalget. Uppgiften om det långvariga snötäcket bör leda till uppmärksamhet

vid frilandsodling i Syd- och Västsverige. Extra skydd kan krävas!

 

R. racemosum i undersektionen Scabrifolia har varit minst sagt problematisk hos oss. Arten är ytterst vanlig i NV Yunnan och på sina ställen helt vegetationsdominerande. Delar av Zhongdian-platån på 3.300 m täckes av den, ett faktum som till dels hänger ihop med att den är giftig och lämnas ifred av betande djur. I de torrare nordvästra delarna av Diqing-provinsen hittar man den inte över 3.700 m. Här växer den blandad med vintergrön ek och tall i solexponerade, till synes torra, humusfattiga och kalkrika sluttningar. Vi misstänker att jorden håller ett högt pH. Vår enda insamling, KGB 258, är från meterhöga plantor, växande i den miljö som just beskrivits. Altituden var 3.600 m. R. racemosum kan faktiskt tänkas vara odlingsbar i Sydsverige. På Zhongdian-platån, där den som sagt är ymnig, har vintertemperaturer på nedåt 30 minusgrader noterats. Därtill kommer starka vindar.  Kanske ligger knepet i val av substrat och odlingsplats. Östsverige bör prova!

 

R. roxieanum var. roxieanum (samt hybrider)

Vårt material är från samma lokal som R. proteoides. KGB 688 är samlad vid 4.000 m på plantor i ett sammanhängande, rent bestånd av denna korsningsbenägna art. Huvudparten av materialet är att hänföra till den smalbladiga s k oreonastes-typen. I naturbeståndet nådde plantorna höjder på upp till 2 m. På lägre nivåer ända till 3 m. KGB 684 växte tillsammans med arter som R. phaeochrysum och R. beesianum. Här kan intressanta roxieanum- hybrider dyka upp. Jag noterade ett flertal sådana vid mina två besök i dalgången under 1993. På högre nivåer finns gott om hybrider mellan roxieanum och proteoides. Många av dessa är identiska med R. roxieanum var. cucullatum. Jag är inte den ende som misstänker att just denna varietet i själva verket är en naturhybrid. På lägre nivåer, från 3.700 till 3.900 m, står andra uppenbara roxieanum-hybrider. En av de allra intressantaste, KGB 686, kan inte skiljas från den Rhododendron vi brukar kalla R. alutaceum.  Både D. Chamberlain och P. & K. Cox, som sett herbariematerial från vår moderplanta, bekräftar oberoende av varandra min bestämning. Ni som odlar KGB 686 får gärna kalla den för R. alutaceum, men då den är hybridogen bör ni då också vara uppmärksamma på eventuell variation i fröavkomman. En intressant fråga är vilken den andra föräldraarten kan vara. Där vår moderplanta står finns i nära anslutning inget annat än R. beesianum. Därav beteckningen R. roxieanum x cf. beesianum (cf. = confer = jämför, dvs jämför med beesianum). Beträffande just denna hybrid är nog inte sista ordet sagt än. Andra arter som bildade hybrider med R. roxieanum i ”vår” dalgång var R. phaeochrysum (definitivt), dvs. KGB 685, och R. aganniphum (sannolikt), ej samlad.

R. rubiginosum. Har inte visat sig lätt i vårt klimat. Äldre material med okänt ursprung har i alla fall överlevt 80-talsvintrarna i Göteborg. Ja, jag sade överlevt. Det frös ned helt, men har nu återhämtat sig. Är ganska vanlig i gles ofta till synes rätt torr skogsmark mellan 3.300 och knappt 4.000 m. Vårt material, KGB 174, kommer från N-sidan av Little Snow Mountain, inte långt från Sichuan. Här växer den i blandskog med Abies och björk. Höjden 3.840 m får anses godkänd.

 

R. rupicola var. chryseum är en av de verkligt vanliga arterna i NV Yunnan. Växer ofta på översilad mark och blir ibland nästan meterhög. Detta gäller i synnerhet KGB 440 och KGB 589. KGB 203, från Big Snow Mountain, är från en torrare miljö. Särskilt intressant torde KGB 291 vara. Det är en exceptionellt småbladig och lågvuxen typ från 4.200 m. Även om jag inte sett blommorna hos detta nummer förmodar jag, utifrån lokalen och den förhållandevis höga höjden, att även den tillhör varieteten chryseum. Då det inte går att skilja den gulblommiga varieteten från den rödviolett– blåblommiga huvudvarieteten på hösten har f ö en del av rupicolakollekterna endast angivits som R. rupicola. I materialet från t ex områdena kring de båda sjöarna Napa Hai och Tian Chi, dvs. KGB 26 och KGB 750, kan emellertid mycket väl huvudvarieteten uppträda. KGB 742 från hedmarkerna runt sistnämnda sjö är uppenbart en hybrid mellan rupicola och R. complexum, som är vanlig just här.

 

R. saluenense ssp. chameunum är ännu en höghöjdsrododendron, som vanligen växer i eller nära snölegor. Det innebär att den har ett långvarigt vinterskydd i form av snö och att den, kan man anta, är särskilt känslig för uttorkning. Bör således också ges artificiell vårvintertäckning om snön inte räcker till. Under sådana förutsättningar kan den sannolikt ha framgång i större delen av Syd- och Mellansverige. Blomfärg i allmänhet violettrosa. KGB 206, 293, 351 och 448 är ganska likvärdiga. Alla är samlade runt eller över 4.400 m. Plantorna är låga, upp till 20 cm.

 

R. saluenense ssp. saluenense. Det var en fullkomlig överraskning att stöta på denna underart av R. saluenense på Bei Ma Shan. Närmast kända lokal är sannolikt Kari La, dvs. det sydligaste passet i Bei Ma Shan, ett område som inte kunnat besökas av västerlänningar sedan 20-talet. Hittills undersökt material av ssp. saluenense har visat sig ha tre kromosomuppsättningar. Dess förhållandevis få och spridda lokaler samt det avvikande kromosom-talet tyder starkt på att ssp. saluenense är en genom naturhybridisering uppkommen produkt. Flera av de inom undersektion Saluenensia namngivna arterna eller underarterna kan förmodas ha uppkommit på samma vis. Vad det ”obalanserade” kromosomtalet (om nu KGB 693 också är triploid) innebär för fröplantornas beteende kommer att bli intressant att skåda. Underarten saluenense är en mer högvuxen typ än ssp. chameunum och saknar dennas glänsande blad. Dessutom växer den på något lägre höjder. I den dalgång vi påträffade den växer den i vått grus bland kalkblock nära strömmar tillsammans med olika viden och Rhododendron. KGB 693 samlades på drygt halvmeterhöga plantor runt 4.000 m. Här ligger snön länge, varför vårvintertäckning återigen rekommenderas.

 

R. sanguineum var. sanguineum. Nästan lika förvånande och glädjande som det var att hitta R. proteoides på Bei Ma Shan var det att finna R. sanguineum där. Till yttermera visso växte de på samma lokal. Mig veterligen har arten här uppe i norr endast en känd lokal öster om vattendelaren mellan Mekong- och Yangtzefloden. Den är vid Kari La, Bei Ma Shans sydligaste pass. Med stor risk för att bli kallad ”stöddig” vill jag påstå följande om KGB 699 och KGB 694: Om R. sanguineum kan odlas överhuvudtaget i vårt land så är det med material från dessa två nummer. De torde nämligen representera en av de klimattuffaste lokalerna som existerar. Märk dock: liksom R. proteoides är de flesta plantor snötäckta under en betydande del av året! Intill en snölega i mitten av oktober stod de i blom—med vackert röda blommor! Måste bara prövas!

 

R. selense var. selense. KGB 691 representerar vår enda kollekt av undersektionen Selensia. De många synonymerna samt de för närvarande fyra urskilda underarterna av R. selense visar verkligen artens stora variation. Där vi framförallt såg den, nämligen på Bei Ma Shans SÖ-sida kompliceras bilden än mer av hybridisering med R. wardii. En del känner säkert till den s k R. x erythrocalyx, som är ett av de många namn som givits åt hybriden. Sistnämnda hybrid är för övrigt en av de fulare Rhododendron vi såg på resan. Höjden 3.900 m för vår insamling av R. selense är bra för dessa trakter. Vanligast är arten från 3.600 till 3.750 m. Om blomfärgen vet vi dessvärre inget. Allt från vackert djuprosa till blaskigt rosavita färger sågs på försommaren. Tidigare odlat material av R. selense i Göteborg har inte visat sig så framgångsrikt. Några exemplar av Rock 115, från Londre Pass i S Mai Li, växte visserligen och frodades under drygt 30 år här men blommade sällan. Materialet dog ut efter 80-talsvintrarna, vilket inte är helt förvånande med tanke på ursprunget. KGB 691 torde vara väsentligt bättre.

 

R. taliense samt en lustig hybrid. Materialet KGB 808 är från den s k typlokalen Cang Shan, tidigare kallat Tali-bergen. Intressant är att R. taliense, där vi samlat frön, endast blir några få decimeter hög. Vidare växer den fullt solexponerat och bildar utbredda mattor strax nedom toppen. En i mitt tycke intressant typ av denna vackra men svåra art. Återigen — svårt att tro att bättre material provats hos oss. Vi får se vad det kan innebära. Nedom mattorna av R. taliense finns på Cang Shans östsida omfattande, drygt meterhöga (på lägre nivåer ända till 2 m) täta buskage av en märklig Rhododendron i Taliensia-gruppen. Jag misstänkte redan när jag såg den på lokalen att det kunde vara en hybrid. Chamberlain som sett herbariebelägget menar att det kan vara R. taliense korsad med R. balfourianum.  Bladundersidans indumentum är spräckligt och ljust gråbrunt. I buskagen runt 4.000 m växer också enstaka R. lacteum. Flera av dem som sedan 1981 besökt Cang Shan har noterat den rikliga förekomsten av naturhybrider, där till och med R. lacteum är inblandad. KGB 807 kommer därför att bli intressant att följa.

 

R. traillianum var. dicyotum. Förvånansvärt sällsynt i kultur även utanför Sverige. Intresse för denna insamling, KGB 485, har redan märkts från utländska odlare. R. traillianum förväxlas lätt och ofta med R. phaeochrysum. Karaktären att R. traillianum har ett puderartat bladindumentum, som är lätt att stryka av med fingret kan vara ”lurig”. Det krävs ibland lupp för att avgöra saken. Vissa phaeochrysum-typer har nämligen också ”lättavstruket” indumentum. Vår insamling för emellertid inte tankarna till R. phaeochrysum, utan snarare beesianum vad gäller bladform. Den tunna hårbeklädnaden på bladundersidorna är dock härligt kanelbrun. Fröna samlades på en 2,5 m hög buske som växte i en glänta i en annars ganska tät skog av Abies forrestii, Picea likiangensis och Rhododendron beesianum. Trots att R. traillianum har uppgivits som ganska vanlig i de aktuella trakterna fann vi den bara en gång. Varieteten dictyotum är koncentrerad till just NV Yunnan.

 

R. trichostomum och R. primuliflorum i Pogonanthum-sektionen är två arter med helt olika ekologi. Förstnämnda växer på för NV Yunnan mediokra höjder i ungefär samma miljöer som R. racemosum, men något mindre exponerat. Vi såg den aldrig högre upp än 3.500 m. Buskarna blir drygt meterhöga. Den enda insamlingen, KGB 153, är från de torrare gränstrakterna mot Sichuan. Eventuellt är altituden, 3.300 m, inte tillräcklig för att den skall klara sig hos oss. Men med sina rent rosa blommor i tät toppställd samling är den av de vackraste av de småvuxna arterna och är bara därför värd ett försök. Vi provar den naturligtvis i Göteborg!

 

R. uvariifolium. Undersektionen Fulva, med sina två arter, har inte visat sig vidare framgångsrik i Sverige. R. fulvum får man nog anse otänkbar för svenskt vidkommande. R. uvariifolium kan däremot tänkas odlingsbar i våra mest klimatgynnade delar av Sydsverige. Den växer i torrare områden än R. fulvum. T. T. Yü’s insamling 14.952, som provats i Göteborg utan stor framgång kommer från Haba Shan, Ö om Zhongdian-platån. Höjden för hans lokal var modesta 3.200 m. Numren KGB 400 och KGB 558 är tagna på material från artens översta höjdgräns, dvs. c 3.700 m, i Diqing-prefekturens NV hörn. Framtiden får utvisa om detta räcker! I naturen är R. uvariifolium vanligen ett litet träd, som i skuggiga lägen kan nå en höjd av 7 m. Blommar tidigare än andra storbladiga arter på samma nivå.

 

R. vernicosum. Tämligen välkänd art i Sverige, mycket tack vare Harry Smith. Våra insamlingar, KGB 154 och KGB 495, bör kunna gå lika bra som materialet från Kanding-regionen i Sichuan. Visserligen strök våra stora, blombara Harry Smith-plantor i Botaniska med efter 80-talsvintrarna, men det kan inte enbart skyllas klimatet. Under samma period, med tre extremt kalla vintrar, hade vi nämligen också svåra larvangrepp av frostfjäril och lindmätare, vilka i väsentlig grad satte ner buskarnas vigör. KGB 154 kommer från nära 3.900 m:s höjd, dvs. ovanligt högt för att vara i just denna del av Yunnan. R. vernicosum är ofta en pionjärväxt på avverkad skogsmark, men växer också mer skuggigt. Plantorna blir vanligen 2–4 meter höga. Vanligast är arten runt 3.500 m. Den avlöser här den mycket närstående R. decorum, som i huvudsak är en låglandsart (2.000–3.200 m). R. vernicosum var den enda representanten för undersektionen Fortunea som samlades.

 

R. wardii. En verkligt fin art, som tyvärr varit opålitlig i Sverige. Alltför få insamlingsnummer har dock provats hos oss. KGB 19, 484, 565, 692 och 778 (ja, jag gillar wardii!) kan tänkas ha mycket olika förutsättningar. Intressant är alltid höghöjdskollekter som KGB 692. Även KGB 778 samt KGB 484, representerande geografiskt vitt skilda lokaler, bör framhållas. Varianten med röd fläck i kronsvalget sågs här och där på Bei Ma Shan. Sannolikt är det ett s k recessivt anlag som ger karaktären, varför den kan tänkas dyka upp i en liten del av fröplantorna. I naturen är R. wardii vanligen en buske på 2-4 m, men i tät Abies-skog sågs trädformade exemplar på upp till 7 m(!). R. yunnanense. Ohyggligt vanlig art i NV Yunnan. Var så vanlig att jag under vårresan, i glatt skotskt sällskap, döpte den till R. ”yawn”-anense (”gäsp, gäsp”). Dess normala altitudinella region omfattar höjder från 2.500 m upp till c 3.600. Sluttningarna runt 3.500 m färgades på sina håll helt rosa av 10.000-tals blommande R. yunnanense. Har förvisso inte varit framgångsrik i Sverige. Om den överhuvudtaget går här tror jag selekterat material som vårt är det som är mest lämpat. KGB 245 är från Big Snow Mountain, nära Sichuan-gränsen. KGB 559 är en ”höjdare”.  Högre än 3.800 m sågs aldrig arten. Det bör noteras att jag i R. yunnanense innefattar R. pleistanthum. Denna är en mestadels kal variant av arten, som företrädesvis växer inom dess nordligare utbredningsområde. Att förekomsten av hår eller ej är en struntsak kunde jag själv konstatera. De flesta plantor av arten på Bei Ma Shan och runt Deqen var i och för sig kala, såsom R. pleistanthum skall vara. Men när jag studerade några hårt betade buskar närmare och tittade särskilt på de kraftiga årsskotten fann jag att de var håriga! Så var det med den ”arten”!

 

Björn Aldén

2002-12-15

 

 

Björn Aldén var en av foreleserene under symposiet i Bergen den 31. mai 2003, med tema omhandlene planter for et nordisk klima.

 

 


  Den norske Rhododendronforening                             www.rhododendron.no                                   stiftet den 30.mai 1997